Säsonger och sånger
Jag tog det här fotot förra året (eller året innan?) i Central Park. Jag har inte med mig telefonen längre när jag är ute och går. Förut glömde jag att ta med den och sen bestämde jag mig för att fortsätta glömma. Jag tycker om att se vad jag tittar på, att experience för dess egen skull. På väg till parken häromdagen såg jag en person efter another Tittar genom linsen på en iPhone på ett körsbärsträd, eller de röda tulpanerna på Park Avenue. Vissa sms:ade och brydde sig inte om att titta alls. Rosa blomblad fångades i vinden och föll ner som snö. Det var ganska fantastiskt. Marken var täckt av en filt av mjukt rosa.
Idag är det varmt och fuktigt och sedan börjar det ösa ner. Lönnen utanför mitt fönster har redan full grönska.
Jag skriver fortfarande på min andra bok. Varje dag jobbar jag på den. Som jag sa till Gregory häromdagen har jag skrivit på den i ett år och sex månader, minst fem timmar om dagen, sju dagar i veckan (eller ibland sex). Hur många timmar blir det? Jag är inne på tredje utkastet och har även utkast i tredje person såväl som första person. Plus två filer med bortklippta scener.
Det är ett knep för att hålla reda på everything, men det svåraste tricket är att behålla mitt perspektiv när jag rör mig från den stora bilden till den lilla och tillbaka. Ibland tror jag att jag fångar något unikt och perfekt och sen tittar jag från en annan vinkel och inser att jag har glidit iväg och behöver dra ner och arbeta utifrån det sista som känns äkta. Det är another fälla: den tunna linjen mellan det som är innerligt, äkta och det som är sentimentalt. Så, det är fram och tillbaka, nära, och ta ett steg tillbaka. Läsa från början. Klipp, klipp. Vakna med en ny idé, implementera den. Känn dig inspirerad. Tänk (felaktigt) att jag äntligen har fattat hemligheten. Förlora det perspektivet, och så vidare. Om jag någonsin blir klar med det här, så ska jag skriva några låtar.
Jag har också läst mycket. Jag kan inte tänka mig att skriva utan att läsa. När jag kör fast, måste jag falla in i flödet av en annan författares ord — någon som inspirerar mig. Jag har läst Anne Carson’s Män under lediga timmar de senaste morgnarna. (”Mars kastade sina knivar mot dörren.”) Snödrottningen av Michael Cunningham (utmärkt.) Vad mer? Noveller av Alice Munro och Edith Perlman. Båda skriver sanna, trovärdiga, karaktärer och dialoger. De är mästerliga. Jag läser deras berättelser innan jag lägger mig och hoppas att vakna med lite av dem smittat på mig.
Åh, det öser ner nu! Ett skyfall och solen kommer fram samtidigt. Åska nu. Nu avtar regnet...