Dagliga njutningar
Jag lämnade in mitt tredje utkast till Lisa B. för en vecka sedan, och har skrivit låtar sedan dess. Jag är ringrostig men spelade idag in en för att kunna lyssna på den och jag tycker att den inte är så dålig. Mitt mål är att skriva två i veckan samtidigt som jag lägger lite tid varje dag på att snygga till mitt utkast. Om det låter ambitiöst, så antar jag att det är det. Men låtarna kommer mestadels vara skräp i början. Jag känner att det kommer att ta ett tag för mig att komma in i det igen.
Jag är osäker på om boken är bra. Jag tror att den kanske är det, eller ganska bra, eller inte dålig. Återigen, det finns strukturproblem som jag inte har kunnat lösa till min belåtenhet, men jag måste påminna mig själv om att den inte kommer att vara perfekt. Den kommer att vara vad jag skrev som en andra bok. Jag vill skriva lika bra som de författare jag älskar, men det är inte realistiskt. Min redaktör kommer naturligtvis att ha förslag och jag behöver en ny titel. Jag har inte hittat någon än som känns rätt.
Jag är väldigt disciplinerad när det gäller att arbeta, även om det inte känns så. Det känns bara som en vana eller rutin. Den dagen jag lämnade in utkast tre, bestämde jag mig för att lägga till en morgonlöpning till rutinen. Jag har sprungit varannan dag — bara en eller två kilometer. Jag är ur form. Att skriva är så påfrestande för kroppen. Allt det där sittandet. När man skriver musik plockar man åtminstone upp gitarren, lägger ner den, sjunger och spelar.. När man skriver prosa sitter man bara i en position i timmar.
Leon är i stan och igår kväll tittade vi på solnedgången vid 90th Street vid reservoaren i Central Park. Sen satt vi på en bänk och tittade på folk som gick förbi medan det blev mörkt. Doe var också där, glad att vara ute. Leon berättade om en vän till honom som förlorade alla sina kära minnessaker i Hurricane Sandy. Han försökte återskapa det och Leon tyckte att det var sorgligt. Hur skulle det någonsin kunna återskapas? Han tänkte på alla grejerna. he också har samlats på hög. Vad ska man göra med alla grejerna? Jag sa till honom när jag sålde huset i Mattituck att jag slängde det mesta av mitt. Foton och band och noter och everything. Efter ett tag tröttnar man på att släpa runt på allt sitt skräp. Jag tänkte säga att det förflutna ändå har liten betydelse för nuet, men det är ju förstås inte sant. Där stod jag med Leon, min vän sedan mer än trettio år, och det förflutna låg tjockt mellan oss. Ibland verkar nuet inte lika verkligt.