Att skriva för anslutning
Första dagen av 2014. Gott nytt år, vänner och läsare.
Igår såg jag en dokumentär, som heter Shepard and Dark, om Sam Shepard och hans bästa vän, Johnny Dark. Jag kommer att se den igen eftersom den var så mångfacetterad, om många things: Vänskap och åldrande, män och kvinnor, konst och liv, ensamhet och skrivande, och mer. Teman presenteras så subtilt. Båda männen har mycket att säga, en del motsägelsefullt, men ändå är allt sant. Varje man kan se den andre tydligare än han kan se sig själv.
Jag tror jag håller på att tappa intresset för det här sättet att kommunicera. Jag är inte säker på varför. Det kan ha att göra med en överdos av sociala nätverk, inte mina egna – för jag deltar inte så mycket i sådana – men i allmänhet. Det blir uppenbart att den här metoden för att ansluta är artificiell och till och med självbedräglig. Jag minns att någon sa – jag kommer inte ihåg vem det var, en författare eller en musiker – att när vi skriver har vi en läsare, en lyssnare, i åtanke. Vi skriver till den läsaren och föreställer oss att vi blir mottagna av den personen. Det äs hänt, men inte med our läsare. Vi är lästa (lyssnade till) av oavsiktliga andra. Vänner och fans och stalkers, men inte den ende.
Jag brukade skriva sånger som längtade efter att skapa kontakt och den här bloggen, som jag startade för så länge sen att den ursprungligen kallades en “online journal,” var en förlängning av det. Men jag känner inte det behovet längre. Jag vet inte varför det ändrades. Ska jag fortsätta att skicka ut dessa skrivelser i världen? Av vilken anledning? För nöjet av själva skrivandet? För syftet att dela böcker och filmer och musik som jag älskar? Att drömma, att filosofera? För att hålla kommunikationslinjerna öppna? Ifall det spelar någon roll? Ifall du lyssnar?
Nu är det morgonen efter att jag skrev ovanstående och mina deklarationer verkar förhastade och barnsliga. Vilket slags nyårsbudskap är det att skicka ut i världen att jag inte vill kommunicera genom att skriva? Det är fullständigt osant. Dessutom är den här idén om "den enda" inte intressant för mig idag alls och jag vill sudda ut det där nonsenset, men kommer att lämna det där för att läsas i all sin omognad och missriktade romantik. Uppenbarligen finns det mer än en röst i mitt huvud.
Ibland känner jag mig som en kvinna som pratar med sig själv (eller sina katter). Ibland känns det som att skrivandet är ett sätt att reda ut de uppspolade tankarna i mitt huvud. Ibland spricker jag av iver att dela med mig av något jag tänker på eller har sett eller läst eller hört. Ibland vill jag se mina tankar bli tydliga på sidan (skärmen).
Igår kväll åt jag middag med kompisgänget från min skrivgrupp och vi hade så kul. När vi sa adjö stod två av kvinnorna, båda väldigt kära för mig, tillsammans och bara strålade sin kärlek mot mig och jag blev så rörd av det.
Jag hade också på mig den vackra kappan jag har, den jag köpte för flera år sedan när jag shoppade med Harriet i Boston. Mina vänner kommenterade den och jag berättade att jag lärt mig shoppa av Harriet och jag berättade lite om henne och det fick mig att sakna henne. Imorgon är hennes födelsedag.
Jag älskar att skriva och jag älskar er alla som läser detta. Verkligen. Även om jag inte känner er. Även om ni är tokiga (uppenbarligen är jag också det ibland). Allt gott till er under 2014. x